annicavattrangi

Såg att det senaste jag skrev här var att jag skulle bli sambo. Men, det blev lite mer än så. Jag har också blivit mamma. men vi tar det från början,

 

Jag flyttade in hos min älskling och det har inte alltid varit en dans på rosor. Det kändes knepigt, speciellt i början. Vart skulle mina saker vara och hur skulle jag våga ta den plats jag borde, Det var lite jobbigt faktiskt. All osäkerhet och sen att inte hitta saker man behövde... Men som i reklamen; det mesta löser sig med tiden. Vilket det faktiskt har gjort också. Nu vet ingen av oss var sakerna är. Många saker har nog fått ben :)

 

Sen blev jag gravid. Och det var helt enligt planerna. Vi hade inte varit tillsammans så länge när vi båda kände att nu skulle det vara dags för barn. Då kom ju nästa problem för mig, Vad ska alla tycka och tänka om det här nu då? Det är en ganska stor åldersskillnad mellan oss och vi hade inte varit tillsammans mer än ca 1 år. Men vad gör man när allt känns så tryggt, stabilt och säkert? Man kör på! Och det var precis vad vi gjorde. Vi slutade med p-piller och väntade, och väntade. Och varje månad som mensen kom var jag sur och arg, och lite ledsen för att det kanske inte skulle gå. Det fanns ju inget som sa att vi faktiskt kunde få barn. Vi ville men bara för att man vill är det inte säkert att det går. Men i januari kom så de två strecken fram :)

Vi blev så glada! Och eftersom vi pratar oerhört mycket i vårt förhållande så hade vi också pratat om känslor inför en graviditet och barn. Vi trodde båda att jag skulle bli helt uppåt väggarna och att älskling skulle vara den lugna men det blev tvärtom. Jag log och sen satte jag mig i soffan och slog på nyhetsmorgon för att kolla vädret medan älskling gick mellan mig och stickan i badrumet. :)

 

Men graviditeten blev inte så rosenskimrande och trevlig som jag hade hoppats på. Jag var illamående mer eller mindre hela graviditeten (tack gode gud för postafen!). i slutet av mars började jag få ont i ryggen men tänkte inte så mycket på det utan såg till att vila under påsken, När jag kom tillbaka till jobbet efter påsken märkte jag att ryggvärken blev värre. Jag förvarnade chefen (som naturligtvis visste om att jag var gravid) att det skulle inte fungera någon längre tid. Men han hade en reserv i stand-by. Senare samma eftermiddag skulle jag bara dra på en pall när jag kände att det tog stopp, Det var bara stopp. Det var den 2 april. Sen dess har jag inte jobbat. Tillsammans med älskling var jag till en läkare för att ta reda på vad som var fel. Kom ut med diagnosen foglossning. Något som jag trodde att man bara fick sista månaden men där fick jag. Båda fogarna bak och fogen fram var "drabbade". Sen blev det bara värre. I takt med att magen växte blev smärtan större. Jag hade svårt att gå, sitta och skulle jag vända mig om i sängen fick jag bita i kudden för att inte skrika rakt ut och väcka älskling. Jag behövde hjälp ur sängen och hjälp ur bilen. Till sist fick jag använda kryckor för att ta mig fram eftersom jag "tappade" ena benet ibland. Att som höggravid försöka ta sig ner till toaletten med kryckor vara jobbigt. För så lång tid som det tog ner och upp igen hann jag bli kissnödig igen när jag kommit upp,

Sen alla hormoner! Stackars älskling när jag grät över bristen på chokladpudding och indirekt skickade honom till hemköp (han erbjöd sig när han såg hur jag säg ut) strax före kl.22.

Mot slutet levde jag (och älskling eftersom jag är extremt sjukhusrädd) under hotet att bli inlagda för havandeskapsförgiftning. Men jag klarade mig!

 

Hon var beräknad till den 25 september enligt MVC men hon kom till oss den 10e :)

Jag hade haft tjejerna på besök och efter att de åkt tyckte jag att jag kände något men efter att tag somnade jag och trodde att det var såna förvärkar som så många pratat om, Kl halv fyra vaknade jag och kände att nu kan det vara dags. Så jag skickade sms till mamma och tyckte att jag skulle väcka älskling och ringa förlossningen och åka. Jag tyckte att det är väl onödigt när nu alla pratat om hur lång tid det kan ta när man är förstföderska. När klockan var fyra väckte jag älskling och sa att nu är det nog dags! Jag som i början av graviditeten varit livrädd för förlossningen kände mig nu helt lugn och fokuserade på andningen medan älskling ringde förlossningen. Där fick jag rådet som jag redan visste att jag skulle få, ta 2 Alvedon och använd vetevärmaren tills dess att du känner att det blir outhärdligt. Hade jag väntat tills det blev outhärdligt hade vår dotter varit född strax innan Borlänge!

Vi blev inskrivna på förlossningen i Falun 7.40 och hon är född 9.01

 

 

Nu har skuttan vaknat efter sin middagslus så det var allt jag hann med denna gång!

 

 

. .