Det värker i själen...
Alla man fäster sig vid försvinner. Det gör så fruktansvärt ont! Tårarna bra rinner och ingen verkar inse att det kommer inte bli bättre för att man drar till med nån bra kommentar om att man ska "rycka upp sig" eller "inte vra så barnslig". Kent hade rätt. Att gömma mina känslor var kanske något som jag var bra på förut men nu har jag kommit långt. Jag kan inte bara stänga in mina känslor och fortsätta som om inget hänt och inombords må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har börjat lära mig att gråta igen, gråta för att släppa ut smärtan istället för att stänga in den och låta den värka i själen.
Tyvärr så funkar det inte så bra just nu. De man trivs med kommer förr eller senare ryckas bort från en människa som djur försvinner de. Jag har alltid mått dåligt när det handlat om djur som försvinner på ett eller annat sätt. Säljs eller blir avlivade. Men det var längesedan jag kände samma sak och det gällde en människa. Nu förstår jag varför.
Uttrycket "så nära men ändå så långt borta" kan inte stämma bättre. Alla som jag får bra kontakt med och litar på får sluta eller på annat sätt försvinna från mig. Andra arbetsuppgifter eller nåt. Eller så är de kvar på samma ställe men har inget med mig att göra längre. Detta är något som alltid gör mig förvirrad. Man lär sig att komma till en viss person om man problem eller vill prata och helt plötsligt ska man prata med nån annan som man inte alls litar på eller känner att man vill säga något till. För en månad träffar jag person A som jag efter ett tag får förtroende för. Jag känner att A kan jag lita på och prata med. Igår fick A sluta för att kanske hjälpa till ibland på samma ställe men med andra uppgifter KANSKE. Imorgon kommer jag ha person B istället. De som bestämmer har då bestämt att om jag behöver prata så ska jag vända mig till B. Att det enligt mig är en jävla skillnad på A och B är skit samma. Jag kommer alltså att träffa A som jag är van vid bestämmer och som jag litar på men, B är nu den som bestämmer.
Fågan är om B tillåter att jag överhuvudtaget har nåt att göra med A?
Jag kommer att ändras.
Ont gör det fortfarande... och tårarna rinner...
Tyvärr så funkar det inte så bra just nu. De man trivs med kommer förr eller senare ryckas bort från en människa som djur försvinner de. Jag har alltid mått dåligt när det handlat om djur som försvinner på ett eller annat sätt. Säljs eller blir avlivade. Men det var längesedan jag kände samma sak och det gällde en människa. Nu förstår jag varför.
Uttrycket "så nära men ändå så långt borta" kan inte stämma bättre. Alla som jag får bra kontakt med och litar på får sluta eller på annat sätt försvinna från mig. Andra arbetsuppgifter eller nåt. Eller så är de kvar på samma ställe men har inget med mig att göra längre. Detta är något som alltid gör mig förvirrad. Man lär sig att komma till en viss person om man problem eller vill prata och helt plötsligt ska man prata med nån annan som man inte alls litar på eller känner att man vill säga något till. För en månad träffar jag person A som jag efter ett tag får förtroende för. Jag känner att A kan jag lita på och prata med. Igår fick A sluta för att kanske hjälpa till ibland på samma ställe men med andra uppgifter KANSKE. Imorgon kommer jag ha person B istället. De som bestämmer har då bestämt att om jag behöver prata så ska jag vända mig till B. Att det enligt mig är en jävla skillnad på A och B är skit samma. Jag kommer alltså att träffa A som jag är van vid bestämmer och som jag litar på men, B är nu den som bestämmer.
Fågan är om B tillåter att jag överhuvudtaget har nåt att göra med A?
Jag kommer att ändras.
Ont gör det fortfarande... och tårarna rinner...
