annicavattrangi

Eftersom jag har lovat mig själv att motionera minst en halvtimme så tänkte jag att vi går ner på stan och kikar på bokrean, jag och skruttan. Vi gick hemifrån vid 10.00. Vi kom hem 12.20 så det blev en ganska bra promenad eftersom vi (jag) gick hela tiden. In en snabbis på Åhléns och där blev det lite till Signe och sen gick vi vidare till Globe. Är det bokrea måste man ju gå in i en riktigt bokhandel. Det är ganska trångt där i vanliga fall och idag var det värre än någonsin. Hade två val, lämna vagnen utanför eller strunta i det och gå hem igen. Jag valde faktiskt att lämna vagnen. Men jag var nervös hela tiden så det blev ett väldigt stressat besök. Hittade en present till älskling, betalade och hastade ut. Vagnen var kvar!!! Puh! De böckerna jag tänkte kika efter kommer nog att beställas över nätet. Såå behändigt med internetshopping.

 

När vi kommit lite drygt halvvägs hem somnade Signe och hon fick sova vidare i vagnen ute medan jag slängde i en tvättmaskin, tog upp köttfärsen till vårt fredagsmys och slog in presenten åt älskling, Eftersom hon såg ut att sova gott där så värmde jag på lunchen och skulle börja äta. Då vaknade hon. Så det var bara att ta in henne, klä av henne overallen, mössa, vantar och stövlar, Värma på hennes mat och mysa lite samtidigt. Så när vi satte oss vid matbordet hade skruttan varm mat (fiskbullar och mos) och jag hade "fesljummen" mat (lax och pasta, riktigt gott! vill ni kan ni få receptet). Man blir tydligen hungrig av att följa med mamma för hon klämde i sig 5 st fiskbullar. Mer fanns inte på hennes tallrik och då tyckte jag ändå att jag tog i i överkant...

 

Nu blir det nog lite mys innan vi får besök av våran "murare" :-)

Sista omgången nu sen ska murstocken vara klar förutom målning då... en sak som är "klar" i vårat kaos-rum!

Igår var det lite jobbigt. Visst försökte jag förbereda mig på att jag inte gått ner så mycket men det var ändå hårt att se att man gått upp ett halvkilo. Det är ju inte det som är meningen. I alla fall så känns det bättre nu när jag gnällt av mig lite på Facebook och alla som peppade mig med fina inlägg i kommentarerna! Det värmde verkligen! Tack!

 

Idag har vi tagit bort Bus efter många diskussioner. Han blev 15 år ändå och hade det bra in i det sista. Det är väl aldrig ett lätt beslut eftersom alla blir ledsna och så. I det här fallet kändes det ändå bra. Han hade börjat bli gaggig och stel. Han ville ogärna hoppa och man märkte att han började snubbla till ibland också. Sen var det ju knölen... Han har, sen jag kom in i bilden i alla fall, haft en knöl på ena sidan skuldran som började växa. Det oroade både mig och Tomas eftersom det skulle kunna vara lite vad som helst egentligen och han började som sagt bli en äldre herre. Sista droppen var när han helt plötsligt hoppade på skruttan. Jag tycker att det är självklart att katterna ska få markera mot henne men i det här fallet hade hon inte gjort något utan skulle bara klappa fint som hon ju gjort förut flera gånger på båda katterna. Den här gången var dock annorlunda... vi satt i soffan, jag i mitten, skruttan på högra sidan och Bus på armstödet. Signe tycker om djur så hon skulle klappa. Tyvärr ser jag bara hur det smäller och min första tanke är "Shit! Hennes ögon!" eftersom hon var i den höjden mot Bus. Ögonen klarade sig tack och lov men jag blev rädd och Signe blev rädd. Bus hade aldrig gjort något sånt förut! Han har precis som han ska markerat de gånger hon varit för hårdhänt men oftast inte det heller. Att han gjorde som han gjorde kom som en chock för oss båda. 

Vi hade funderat på tanken om att ta bort honom när knölen började växa men väntat, likaså när han började bli stel. Vi pratade om det men det blev inte mer, Händelsen med Signe var det som fick oss att bestämma oss, Varför gjorde han det? Vår teori är att han hade ont... 

Innan Tomas åkte hade han Bus i en transportbur och skruttan ville dit och titta. Maa! (katt) sa hon... Och så kom Tomas hem med buren och skruttan tittade, pekade och "maa". Ingen katt där? Hon var fundersam minst sagt...

 

Till det positiva idag kan jag nämna att vi fått hjälp att börja fixa murstocken och att det förmodligen blir "klart" imorgon! Skönt med en del i rummet som är klart för målning sen. allt annat är ju mer eller mindre kaos där fortfarande. Nu ska jag plocka ur tvättmaskinen och sen iväg och simma lite.

 

 

 

 

 

 

Jag brukar alltid vara nervös innan jag ska ha min invägning. Förra veckan hade jag gått upp 0.6 kg... suck...

Det var lite döden över det för jag kände att jag ju hade räknat mina propoints och rört mig mycket. Jag hävdar att min viktuppgång hade en hel del att göra med min pms. Jag brukar ALLTID gå upp innan mens så varför skulle det vara annorlunda den här gången?

I alla fall. Jag har gjort precis lika den här veckan förutom restaurangbesöket i lördags. Jag borde nog kanske vara mer orolig än jag är. Men det är så att jag prövade byxor igår :-) Dels ett par arbetsbyxor som jag köpte för nästan 5 år sen, dels mina arbetsbyxor. Mina arbetsbyxor passade jättebra vilket har varit något jag oroat mig för länge, väldigt länge. Jag kände verkligen hur en tyngd lättade från mina axlar samtidigt som jag knäpper mina byxor!!! De äldsta byxorna fick jag på mig men de satt som en andra hud över röven!

Målet är att arbetsbyxorna ska bli för stora och på sikt ska även varselbyxorna (mina gamla arbetsbyxor) bli för stora.

 

Igår var jag på promenad med kusin, idag blir det simning. Imorgon kommer mamma, pappa och mamma sa att de skulle ta med Sigge så då blir det promenad medan pappa hjälper oss att renovera :-)

På torsdag blir det simning igen och på fredag kör vi promenad igen, kanske till Lyviksberget så får Tomas hämta upp oss där. Lördag blir det nog Sigge-promenad igen. Vad det blir på söndag vet jag inte riktigt än.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här med motivationen alltså. Spelar inte så stor roll vad det handlar om. Viktväktarna, bloggande eller livet i största allmänhet.

Jag ska försöka bli bättre på det. Men då är det ju prioriteringar. Jag hade en total dipp med viktväktarna där jag la av helt och gick upp en massa (inte allt tack och lov) men där har jag ändrat mitt medlemskap så nu går jag även på möten varje onsdag. Det är bra, Jag måste ha någon som är på mig, måste känna att det finns en liten "press" på mig annars har jag en förmåga att just tappa motivationen.

Jag ska även försöka komma tillbaka till att vara lite mera aktiv än att flytta arslet från soffan till köket eller toaletten. Tanken är att jag ska försöka komma ut och gå minst 30 min varje dag och även simma igen. Den här veckan har jag varit riktigt duktig. Jag hade en vilodag men det tog jag igen på lördagen då jag hängde på låset till simhallen. För att senare på eftermiddagen bowla, Det är inte något jag gör ofta vill jag lov och nu har jag sån träningsvärk i rumpan!!! Känns som om jag vore närmare 70!

 

Där slog klockan 9 och min kära dotter sover fortfarande. Var nog en dryg helg för henne också :-) vi firade nämligen min farmor som fyllt 87 år! Hon nämnde när jag berättade för henne om att jag varit ute och bowlat med tjejerna att hon ALDRIG hade bowlat. Va fan tänkte jag och ringde runt. Farbror, bror och så päronen alla var på. Så då var det bara att komma på med en bra dag som skulle passa de flesta och inte vara för långt bort i tid från själva födelsedagen. Måste säga att det var riktigt kul att planera det. Dagen blev: mamma, pappa och farmor kom till oss före (farmor trodde att det var jag som skulle firas tihi) och väl där släppte jag bomben. berättade att nu ska vi åka ner och träffa de andra och ta en liten fika på BKs och sen ska det bowlas! Efter det blir det middag på restaurang. Lite chockad blev hon men jag tror hon hade kul! Tyvärr finns det inga bilder då skruttan hade min mobil för att titta på mumin under tiden. Hon sov när vi började bowla men vaknade efter en stund. Rörlig som hon är ville hon ur vagnen vilket hon fick. Och så bar det iväg! Ut mot banorna och medan jag och Tomas gjorde misstaget att prata med varandra om något och rätt var det är så frågar någon om det är vårat barn... Vi rycker till och tittar upp och får se skruttan som dragit iväg och är med bestämda steg på väg mot en annan banas käglor! jävlar så pinsamt!