annicavattrangi

Idag var det tänkt att jag skulle försöka baka lite matbröd och annat. Men eftersom kläderna börjar ta slut blev det tvättdag istället. Skruttan är fortfarande förkyld men verkar vara lite piggare. Hon har ju faktiskt varit duktig och ätit både gröt till frukost och lite lunch nu. Skönt!

 

Våren och jag själv har tagit ett steg tillbaka känns det som, men vi kommer igen båda två!

 

Under graviditeten fick jag besvär med gallstensanfall. Något som rent ut sagt skrämde skiten ur både mig och min sambo första gången det hände. Två gåner råkade jag ut för detta och både gångerna ringde vi sjukvårdupplysningen som skickade ambulans. Första gången konstaterade de att det förmodligen var ett gallstensanfall och så fick jag åka hem. Andra gången fick jag höra att det var ett problem med som man lättare kunde drabbas av när man är gravid. Fick med mig "suppar" med morfin som jag skulle ta vid första känningarna av ett anfall. Efter det var det ganska lugnt ett tag och skruttan föddes. Men efter förlossningen tog det inte lång tid innan anfallen satte igång igen och den här gången var det ofta! Jag fick också en förlossningsdepression för naturligtvis räckte det inte med all annan skit man haft.

Det jag var allra mest inställd på innan skruttan föddes var att jag ville amma, helamma. Men med alla anfall ville amningen inte komma igång och det var också svårt av andra orsaker. Eftersom jag bara hört att det är sånt som kan hända visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Skulle det gå över av sig självt eller? Men till sist blev det ohållbart. Och vi fick en relativt snabb tid till vårdcentralen. Där träffade vi en läkare som gjorde så gott han kunde, han skrev ut mera smärtstillande och skickade en remiss för ultrljud av gallblåsan. Det här måste ha varit i oktober. Och anfallen fortsatte. De kunde komma mitt i natten, på dagen, kvällen. Jag vaknade till och med av anfall några gånger. Mina smärstillande medel verkade sämre och jag mådde så dåligt till sist att min sambo ringer för att höra hur det går med min undersökning, Han får till svar att tidigast i december kan de ta emot mig för det finns ingen personal och lång kö. Lyckat! Jag grät innan men när jag fick hörq det ville jag bara ge upp. Hur skulle jag kunna vara en mamma, en bra mamma när jag ligger i sängen med ständiga krampanfall som gör att jag knappt kan andas?? Älskling fick rådet att ringa Falun för att höra om de hade någon tid och gjorde så. Passande nog när jag har ett anfall och skriker/gråter/kvider av smärta trots supparna och skruttan gråter. Det resulterade i en akuttid.

 

Nu är skruttan trött så jag får fortsätta någon annan gång...