Mycket nu...
-
Seg dag idag...
8 månader
Årets soptippsmaraton snart avklarat!
Slömorgon
sjukt frustrerande
Förändringarnas tid
Fastän jag är matt och seg så är jag lycklig. Lycklig men samtidigt fundersam. För tillfället är jag hos Tomas. Eller, jag har varit här länge nu. Jag vet vad jag vill samtidigt som jag inte kan låta bli att fundera. Jag vrider och vänder på allt. Förstår ärligt talat inte hur han står ut med mig ibland. Han förändrar mig. Han får mig att vilja förändra mig. Jag är inte samma person som jag var för ett halvår sen. Långt ifrån.
Jag har planterat tomatfrön och har nu ett gäng fina plantor som jag har delat ut till släkt och vänner. Jag är mer avslappnad. Jag är mer älskad :)
Barndomsminnen och jul igen
Vänner som fanns där när man var barn finns inte kvar på samma sätt idag. Idag är de som var ens liv igår flyktigt bekanta till dig idag. Möjligtvis kan det vara bra men det kan ocks vara synd. Alla utvecklas och man växer ifrån varandra. De flesta jag umgås med idag är "nya" eller släkt. Det är inte många kvar sen tiden innan skolan...
"vänner är de människor som vet allt om dig och fortfarande tycker om en ändå"
Jag är ett kontrollfreak. Samtidigt som jag inte har några problem med att vistas i kaos. Hur går det ihop? Men det beror kanske lite på hur man menar med kaos. Jag kan ha saker överallt (pappas flicka) men när det blir struligt i livet tappar jag fotfästet så fort och blir stående utan mål och med negativa tankar. Jag märker hur det tar längre och längre tid att återhämta sig. Hur det ibland känns fullt i huvudet och hjärtat. Och då är det ju alltid lika roligt när förnuftet säger en sak och känslan en annan.
skogsflickan behöver sin frihet
Men nu är det snart jul och jag ska fortsätta med mitt julbak tills det är dags att fixa mat åt en hungrig lillebror...
Jag är på intet sätt unik
Om jag fick önska något, vad som helst så skulle det vara att va mer säker på mig själv. Att veta vad jag tycker, vad jag står. Att vara trygg i mig själv. När andra pratar om mig kunna veta att det jag känner det känner jag och det jag tycker det tycker jag.
Jah känner pressen på att vara på ett visst sätt... Jag vill inte hamna i ett fack.
Jag är jag har du glömt det?
Tänk att få uppleva riktig kärlek.... En sån kärlek som känns och syns och är sann. Nåt som är äkta från båda sidor. Det är som jag sa idag. Annica får börja ragga på pensionärer. Alla bra killar är antingen för gamla eller upptagna... eller så är det mig det är fel på. Jag ställer för stora krav.
Ketchupeffekten!
Är på väg in till Ludvika hade jag tänkt, tillsammans med bror för det hade vi bestämt men vad gör bror? Jo han drar iväg på fotboll. suck! När jag är här känner jag mig rastlös och när jag är i Ludvika känner jag mig rastlös. När jag sitter i lastbilen känner jag mig hemma, när jag är i stallet, på hästryggen känner jag mig hemma. där kan jag vara mig själv till 100%. där lever jag i nuet. Jag rusar inte framåt och jag fastnar inte i det förflutna.
Det värker i själen...
Tyvärr så funkar det inte så bra just nu. De man trivs med kommer förr eller senare ryckas bort från en människa som djur försvinner de. Jag har alltid mått dåligt när det handlat om djur som försvinner på ett eller annat sätt. Säljs eller blir avlivade. Men det var längesedan jag kände samma sak och det gällde en människa. Nu förstår jag varför.
Uttrycket "så nära men ändå så långt borta" kan inte stämma bättre. Alla som jag får bra kontakt med och litar på får sluta eller på annat sätt försvinna från mig. Andra arbetsuppgifter eller nåt. Eller så är de kvar på samma ställe men har inget med mig att göra längre. Detta är något som alltid gör mig förvirrad. Man lär sig att komma till en viss person om man problem eller vill prata och helt plötsligt ska man prata med nån annan som man inte alls litar på eller känner att man vill säga något till. För en månad träffar jag person A som jag efter ett tag får förtroende för. Jag känner att A kan jag lita på och prata med. Igår fick A sluta för att kanske hjälpa till ibland på samma ställe men med andra uppgifter KANSKE. Imorgon kommer jag ha person B istället. De som bestämmer har då bestämt att om jag behöver prata så ska jag vända mig till B. Att det enligt mig är en jävla skillnad på A och B är skit samma. Jag kommer alltså att träffa A som jag är van vid bestämmer och som jag litar på men, B är nu den som bestämmer.
Fågan är om B tillåter att jag överhuvudtaget har nåt att göra med A?
Jag kommer att ändras.
Ont gör det fortfarande... och tårarna rinner...
Lyckan var total - skräcken lurade ibörjan!
Innan hade jag tänkt mig lastbilen som ett höghus verkligen. Hur fan skulle man komma upp, jag är ju ingen lång person, runt 1.65 och problem nr 2 var ju då naturligtvis det här med reglage och allt. Som problem nr 3 var det ju nu är jag uppe men hur i hela friden är det tänkt att jag ska komma ner på ett någorlunda elegant och säkert sätt?
När jag väl fick se lastbilen märkte jag att den inte var så stor som jag trott men att det var hög i alla fall. Hur skulle jag komma upp? får ju inte krångla precis hur som helst, finns ju regler och så ska man tänka på säkerhet.
Jag kom upp.
Jag minns inte jättemycket av körningen om jag ska vara helt ärlig, detta på grund av att jag var så koncentrerad och nervös och allt sånt... När jag kört klart min första vända (två varv på halkbanan i ca 20 km/h) var jag hur lycklig som helst! jag får alltid en kick av att klara av saker som är större än mig. Den varade ända tills alla i min grupp hade kört och vi skulle ner.
Hur i helvete kommer jag ner??? Det gick ju bra att klättra upp (alla år av ridning hade gett resultat, och en skaplig teknik) då tänkte jag inte på att det var så högt. När man sen öppnar dörren och tittat ner...
Annica är höjdrädd!!! snacka om att jag sög fast i handtagen. men på nåt sätt kom jag ner. Kan bero på miott "taktiksnack" med Jörgen om att ha ryggen utåt...
Till körning nr 2 hade lastbilen krympt lite. Ända tills K visade vart vi skulle. uppför en liten, krokig vägjävel! herreguf! det var andra gången i mitt liv och han tror att jag klarar det? Bevisligen trodde han rätt. Jag klarade det men det var allt lite läskigt. Är nog en vanesak det där. Att tex. inte ha nån motorhuv som ska få plats och att man sitter framför franhjulen...
På det stora hela var det en av de topp 5 bästa dagarna i mitt liv!
Glädje och sorg
Om man aldrig har kunnat lita på nån kan man då veta vad tillit är?
Nog om detta..
Idag blir det äntligen pilla-på-lastbil-dag!
Efter ett par veckor med bara teori, ska få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt OCH förutom det ska det sitta kvar också. Ja jävlar i min lilla låda! Men nu har man alltså fått en liten morot, inte så liten heller.
eftersom en annan ibland kan vara lite överabitiös så är jag ju vaken och klar att åka 1 tim 15 min innan vi börjar och tro det eller ej men så lång tid tar det inte till Grängesberg från Ludvika. Vaknade "sent" idag också, 5.30 istället för strax innan 5.00 som vanligt. snart drar jag nog... kan ju inte bara sitta här och göra ingenting. Skulle tro att det är tillräckligt många som gör det vid den här tiden...
Men jag kan ju inte åka före 7.. vill ju ha motorvärmare.. den startar runt 7. skulle i och för sig mentalt förbereda sig på att behöva gå och sparka i snöhögarna för att hitta grisen... vit bil - vit snö är ingen bra kombination.
Ibland kan man inte hjälpa det...
Skulle jag ha låtit bli att säga något? Ofta ångrar man sig, man kanske skulle ha väntat med att säga det? eller skulle man inte sagt någonting alls någonsin? Ville han veta det här? var det bra att han fick veta det här?
Det enda sättet är ju att säga det till honom och sedan se reaktionen. Fråga om han tyckte att det var bra att han fick veta, att jag berättade det här?
Som det är nu så har jag, nästan för ofta, en näst intill euforisk känsla. För mig är det ett teckan på att jag har hittat rätt. Efter 21 år på jorden har jag hittat rätt. Jag vet vad jag vill, jag har tagit mig en bra bit på väg mot mitt mål. Det tilsammans med vetskapen om vem man är, den är oslagbar. Tro mig. Jag vet rätt bra vem jag är, jag vet absolut vad jag vill. Men jag vet också att det här kan bli tufft. För numer är jag medveten om att jag kan ställa till det för mig själv. Omedvetet men ändå. Jag kommer att få kämpa inte bara med läxor och annat som hör till utan också med mig själv. Jag ska, jag får, inte ge upp. Det finns människor som tror på mig. De finns de som har klänt mig länge och som tror på mig men det finns också de som står mig nära som inte tror på mig. Det vet jag men jag får inte låta dem trycka ner mig. För nu, NU finns det människor som inte känner mig som tror på mig. Kanske har jag fel, kanske känner de mig bättre än vad jag själv gör...
Jag ska lära mig att leva nu.
"Igår är historia. Imorgon är ett mysterium. Idag är en gåva"
Jag ska kunna se tillbaka utan att ramla ner i det bottenlösa hål som finns där. Jag ska kunna stå på kanten och titta ner utan att hoppa. Jag ska kunna se framåt och se målen, inte de gigantiska hindren. Jag ska kunna fortsätta stå stadigt på jorden.
Nu är klockan snart 6 så jag behöver bara vara tyst i 1 timme till!!!!
Jag ska vara snäll. Min bror ligger ju och sover. Men han var så söt för, det är ju min födelsedag idag, han gick upp klockan 5 när jag inte orkade ligga längre och gav mig en present :)
Med Min utbildning fick jag så mycket mer.
Läraren har rätt. Körkortet är bara en bonus.
En dag som idag...
"you with the sad eyes"
Det borde inte vara så här men ändå är det...
Jag har sovit dåligt men det är inget nytt...
Hela dagen kändes fel men jag hade fel i en sak, det var inte bara jag som hade en dålig dag. Jag kan inte förstå hur du känner, jag kan försöka men jag kommer inte i närheten. Mina tankar går till dig, din familj och så klart även hans familj. Det ska inte få hända men ändå gör det det.
En tyst minut för honom.
Mitt Stöd för Dig
Efter ett visst påtryck...
Har kommit in på lastbilsutbl. i Grängesberg. Kommer att bo i Ludvika. Ska dra på stort och få parkeringsplats också. ja kävlar i mijn lilla låda!
Slip sliding away...
Känslan av att man glider finns där hela tiden som om någon skulle smyga efter en hela tiden...
Man ska väl inte klaga...
Men det kommer jag att göra ändå.... och jag är nog inte den enda människan som säger så. Hur många gamla hör man inte säga just den meningen, sekunden innan de sätter igång om alla sina krämpor.
Har märkt att jag irriterar mig väldigt mycket på just väldigt mycket. Det kan vara en person eller en sak, spelar ofta ingen roll vad det är så finns det alltid nåt att klaga på. Som till exempel den senaste jag blev irriterad på... min mamma. Här skaffar vi hund som hela familjen ska ta hand om. Detta fick vi lova eftersom mamma trodde att hon skulle få göra allt själv. Nu med facit i hand kan jag säga att det är precis tvärtom. Så fort som något ska göras med hunden är det jag eller pappa som får rycka ut.. spela roll att vi pratar i tel eller sitter på toa, det är ändå vi som ska komma springande när hon ropar för att gå ut med honom eller kolla vad han har i munnen så det inte är något farligt eller något som han inte får ha av annan anledning. Att hon står bredvid honom när hon ropar på oss det är inget ovanligt. Nu senast var det en kommentar om att jag och pappa inte gör tillräcligt mycket med hunden och för hunden! Just den kommentaren har jag lite svårt att förstå. Jag har nästan inte gjort något denna sommar/höst förutom att vara med hunden. Jag ska tydligen ha vetat att det var jag och endast jag som skulle visitera hunden och leta efter åkommor gärna 3 ggr/dagligen. Börjar tröttna på det nu...
Måste också passa på att klaga på en artikel i DD (DalaDemokraten) i dagens tidning där det står om Säfsen Resort och alla deras "stordåd" bland annat står det att det är många yngre (19-22) från orten som fått jobb. Detta anser jag vara en jävla lögn rent utsagt eftersom jag pratad med flera i min egen ålder från byn som sökt in till Säfsen och fått avslag. Inte heller jag fick jobb denna säsong. Men som vanligt kommer de att höra av sig när de anställda utofrån får nog av eländet och slutar. Det jag alltså vill säga med min klagan är att Säfsen Resort inte anställer människor frän Säfsen (Fredriksberg) utan helst tar de utifrån utan famlij då de kan jobba mer (de har ingen famlij här att tänka på). Folk från Fredriksberg sparas så att det finns reserver. DÅLIGT säger jag bara Och att sen gå ut med felaktig infomation i tidningen är helt åt helvete.
Mycket negativt blev det denna gång men lite ilska är bara bra för hjärtat. :)
Ska väl slänga in en glad nyhet också...
Marina är inne på BB. Äntligen tycker vi som följt detta händelseförlopp likt svenska folket följt Idol...
Vad det blivit för sort vet jag inte i skrivandets stund men jag hoppas på en flicka... :)
http://prickiggiraff.blogg.se/
Helgens bravader
Ska väl försöka skriva lite eftersom en del påpekat för mig att det inte går så bra för mig med mitt bloggskrivande så jag ska än en gång försöka ta tag i det hela...
Började med en oerhört inspirerande rubrik känner jag så vi får väl se vart åt det bär iväg...
Har beslutat mig för att inte längre vara sur på Patrik och slängde i väg ett hej på msn... undrar fortfarane om jag verkligen skulle ha gjort så, för det ledde till en massa prat men sedan också en massa förvirring från min sida... jag vet inte riktigt vad han vill men men... jag kan inte läsa hans tankar så om han inte vill säga vad han vill med mig så håller jag på min strikt vänkapliga stil....
Sedan har jag naturligtvis varit och ridit vilket gjorde att jag hade träningsvärk hela helgen... men sånt får jag ta med ett leende det är ju trots allt för att få träning som jag rider och är det dessutom hoppning då kan det ju inte bli bättre... Eller nja... Lisa hade ju inte behövt ramla av...
Dagen efter alltså på lördagen tyckte mamma att hela familjen skulle åka till Hagfors för att titta om det kunde finnas nån bra tv-bänk som skulle vilja flytta till oss istället för att hon och jag skulle slå oss fram med bilen till Rättvik och gå på marknaden.
Efter ett par timmar kom vi hem igen utan tv-bänk men med prinsesstårta som jag och broder Martin tjatade oss till mums! Det hade också blivit en släng in på Systemet som körde med gammaldags stil där man fick handla över disk... efter det en sväng in på Ica för att svänga ihop lite lördagsmys till vinet... Men inte räckde det att hadnla på Ica utan vi får iväg till mataffär nr. 2 men jag, broder och Sigge ville inte med in denna gång, vi var trötta och Sigge får ju ändå inte komma in eftersom han ju råkar vara hund. Men men när vi sitter alla tre och ser så där oemotståndligt gulliga ut i skuffen kommer det en kvinna och börjar prata med mig om Sigge och att "de är ju så söta". Det visar sig att hon också har en Golden Retriever som dessutom är köpt från samma kennel som Sigges pappa kommer ifrån! den ni!
sedan hände inte så mycket mer under helgen vad jag kan minnas...