Mycket nu...

Det har varit mycket nu ett tag och därför har jag inte heller orkat skriva. Jag har börjat jobba igen nu så nu ändras de rutiner man haft i två år. Då tar det lite tid innan alla bitar faller på plats. Älskling och jag har bytt så att det är jag som nattar vilket jag gör nu. Hon verkar dock ha somnat men jag ligger kvar en stund ifall att...

-

När ens odödlige hjälte plötsligt blir dödlig ställs allting på ända. När man vill vara liten måste man vara stor. När man är svag måste man vara stark. Tur att man inte är ensam...

Seg dag idag...

Tråkigt väder, Signe dålig i magen och jag känner mig helt ur gängorna. Har iallafall röjt lite i skafferiet och i några av skåpen. Sen försvann verkligen all energi. Därför blir det ett kort inlägg nu.

8 månader

Barn på runt 7-8 månader är inte roliga!! Hörseln är snart borta på mitt vänstra öra och det spelar ingen roll vad jag än gör! Maten passar inte, vatten passar inte, ersättningen passar inte, leksaker passar inte, tröst passar inte... Och sova det går verkligen inte! jag bryter ihop!!!!!!

Årets soptippsmaraton snart avklarat!

Idag har det inte funnits tid till några promenader. Hela dagen har gått åt till att lasta kärran med ris åka till tippen, lossa skiten och sen hem och göra om det. Efter 9 turer är stora högen med ris borta och det är bara lite småpinnar kvar samt annat "trädgårdsavfall". Jag har ju påbörjat en arkeologisk utgrävning av den gamla rabatten. Och det ska tydligen finnas trädgårdsplattor även i anslutning till den. Det är projektet för imorgon.

Slömorgon

Skruttan sover och älskling spelar tv-spel. Jag borde städa men jag ska bara... Det är en sån där riktig slödag idag. känner inte för att göra nånting! Men det behövs städas och tvättas och, ja listan kan bli lång om man bara vill. Det vill inte jag så vi stoppar där. Städa måste jag göra idag. Det var ju så hemskt länge sen att jag inte minns när det blev städat sist. Nu är ju mitt minne mer än lovligt dåligt. För att ta ett exempel så minns jag inte vad jag gjorde i förrgår. Inte minns jag var det var för dag idag heller. Men jag är småbarnsmamma! Det är nästan min rättighet att vara sjukt förvirrad!
 
Igår var vi i alla fall och badade, det minns jag. Blev inte av att jag simmade i tisdags. Men jag var duktigt och tog en barnvagnspromenad med skruttan och svärmor. En halvtimmes rask promenad. Och istället för att strunta helt i att simma flyttade jag bara på den så att vi skulle kunna bada hela familjen. Sen fick jag den fina idén att om "farmor" följer med så kan hon bada med skruttan så kan både jag och älskling simma lite. Han skulle minsann inte få slippa undan! :) Det blev en kilometer för mig på kanontiden 30 min!!
 
Nä nu är det dags att ta tag i det här. Om jag börjar städa så måste älskling fixa i skruttans blivande rum. Vi har ju bara haft planer för det rummet sen innan jag blev gravid. Sakta och säkert var mottot :) Men nu vet vi ju att det ska vara ett barnrum till en liten tjej :)
 
 
 

sjukt frustrerande

Det är så frustrerande att när man lagt om sitt liv och verkligen satsar på att leva mera hälsosamt och träna, eller i alla fall röra på sig mer, så ska kroppen motarbeta en! Jag klamrar mig fast vid hoppet om att om jag bara går ner i vikt så försvinner mina magproblem. Annars sjunker jag ner dit jag var förut, innan gallstensoperatione.

Förändringarnas tid

Det är verkligen förändringarnas tid. Det är vår, är det tänkt i alla fall. Jag är fortfarande dålig efter min vecka med magsjuka men på bättringsvägen nu känner jag. Behåller åtminstånde maten, även om det inte är så mycket till mat, mest Mariekex oxh skorpor.

Fastän jag är matt och seg så är jag lycklig. Lycklig men samtidigt fundersam. För tillfället är jag hos Tomas. Eller, jag har varit här länge nu. Jag vet vad jag vill samtidigt som jag inte kan låta bli att fundera. Jag vrider och vänder på allt. Förstår ärligt talat inte hur han står ut med mig ibland. Han förändrar mig. Han får mig att vilja förändra mig. Jag är inte samma person som jag var för ett halvår sen. Långt ifrån.

Jag har planterat tomatfrön och har nu ett gäng fina plantor som jag har delat ut till släkt och vänner. Jag är mer avslappnad. Jag är mer älskad :)

Barndomsminnen och jul igen

Ibland händer det otroliga. Ibland kommer vänner tillbaka för att följa dig i livet. Ibland känner man barnet inom sig ovh blir så där överlycklig för något som bara barn kan. Frågan är vad som händer när allt går för bra? Jag vet att jag är väl skeptisk ibland. Jag vet. Men ofta finns det en bra orsak. Eller så fanns det en bra orsak i början och man fastnar i gamla hjulspår.

Vänner som fanns där när man var barn finns inte kvar på samma sätt idag. Idag är de som var ens liv igår flyktigt bekanta till dig idag. Möjligtvis kan det vara bra men det kan ocks vara synd. Alla utvecklas och man växer ifrån varandra. De flesta jag umgås med idag är "nya" eller släkt. Det är inte många kvar sen tiden innan skolan...

"vänner är de människor som vet allt om dig och fortfarande tycker om en ändå"

Jag är ett kontrollfreak. Samtidigt som jag inte har några problem med att vistas i kaos. Hur går det ihop? Men det beror kanske lite på hur man menar med kaos. Jag kan ha saker överallt (pappas flicka) men när det blir struligt i livet tappar jag fotfästet så fort och blir stående utan mål och med negativa tankar. Jag märker hur det tar längre och längre tid att återhämta sig. Hur det ibland känns fullt i huvudet och hjärtat. Och då är det ju alltid lika roligt när förnuftet säger en sak och känslan en annan.

skogsflickan behöver sin frihet

Men nu är det snart jul och jag ska fortsätta med mitt julbak tills det är dags att fixa mat åt en hungrig lillebror...

Jag är på intet sätt unik

Det är jag inte. Man växer upp i tron på att varje enskild människa är unik. Det slutar med att man själv märker att det inte är så. Det finns fler som jag, varför skulle jag då vara speciell??

Om jag fick önska något, vad som helst så skulle det vara att va mer säker på mig själv. Att veta vad jag tycker, vad jag står. Att vara trygg i mig själv. När andra pratar om mig kunna veta att det jag känner det känner jag och det jag tycker det tycker jag.

Jah känner pressen på att vara på ett visst sätt... Jag vill inte hamna i ett fack.

Jag är jag har du glömt det?


Tänk att få uppleva riktig kärlek.... En sån kärlek som känns och syns och är sann. Nåt som är äkta från båda sidor. Det är som jag sa idag. Annica får börja ragga på pensionärer. Alla bra killar är antingen för gamla eller upptagna... eller så är det mig det är fel på. Jag ställer för stora krav.

Ketchupeffekten!

Så var det dags för ett tydligt exempel på ketchupeffekten! Jag har inget emot att det händer saker med jämna mellanrum. Men det blir ofta så att det inte händer någonting under en lång period och sen, som en blixt från en klar himmel, ramlar allt in i farstun. Ibland undrar man hur man ska klara av allt. Hur man ska orka ända fram. Det finns tillfällen då jag har tvivlat på mig själv en hel del. Jag är tacksam för alla vänner som har ställt upp för mig då. Sen jag började på min utbildning har jag träffat många olika människor, både de som jag kommit att älska över allt annat och de som jag allra helst skulle vilja slå en spade i huvudet på. Men nu får man inte slå människor med spadar så det skiter sig. Jag har kommit att älska mina vänner. Tiden här närmar sig ett slut och det märks dels på hur stressade en del av oss börjar bli men också på den oväntade högen arbetsuppgifter som ska lämnas in nu på en gång helst igår! Under den här tiden vet några i min närhet att jag många gånger tvivlat på mig, på min kunskap men aldrig på min vilja. Nu är jag där igen. Men det som skiljer nu är att jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill men kommer det räcka? vem kommer vilja ha mig när jag kommer ut? osäkerheten finns fortfarande där. Vad får den som anställer mig? Jag kan inte allt men vill lära mig, jag är arbetsvillig och ibland lite dumsnäll, jag kan arbete lite närsomhelst men jag är sjukt försiktig. I alla fall ibörjan. Kommer jag alltid vara det? Tänk om jag skulle bli stående och trampa på samma ställe. Vem vill ha mig då? Eller ska jag kanske lite på den som ändå har kommit att betyda så mycket för mig och tro att jag bara kommer vara försiktig ibörjan? Sen kommer jag att köra på som aldrig förr...

Är på väg in till Ludvika hade jag tänkt, tillsammans med bror för det hade vi bestämt men vad gör bror? Jo han drar iväg på fotboll. suck! När jag är här känner jag mig rastlös och när jag är i Ludvika känner jag mig rastlös. När jag sitter i lastbilen känner jag mig hemma, när jag är i stallet, på hästryggen känner jag mig hemma. där kan jag vara mig själv till 100%. där lever jag i nuet. Jag rusar inte framåt och jag fastnar inte i det förflutna.

Det värker i själen...

Alla man fäster sig vid försvinner. Det gör så fruktansvärt ont! Tårarna bra rinner och ingen verkar inse att det kommer inte bli bättre för att man drar till med nån bra kommentar om att man ska "rycka upp sig" eller "inte vra så barnslig". Kent hade rätt. Att gömma mina känslor var kanske något som jag var bra på förut men nu har jag kommit långt. Jag kan inte bara stänga in mina känslor och fortsätta som om inget hänt och inombords må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har börjat lära mig att gråta igen, gråta för att släppa ut smärtan istället för att stänga in den och låta den värka i själen.

Tyvärr så funkar det inte så bra just nu. De man trivs med kommer förr eller senare ryckas bort från en människa som djur försvinner de. Jag har alltid mått dåligt när det handlat om djur som försvinner på ett eller annat sätt. Säljs eller blir avlivade. Men det var längesedan jag kände samma sak och det gällde en människa. Nu förstår jag varför.

Uttrycket "så nära men ändå så långt borta" kan inte stämma bättre. Alla som jag får bra kontakt med och litar på får sluta eller på annat sätt försvinna från mig. Andra arbetsuppgifter eller nåt. Eller så är de kvar på samma ställe men har inget med mig att göra längre. Detta är något som alltid gör mig förvirrad. Man lär sig att komma till en viss person om man problem eller vill prata och helt plötsligt ska man prata med nån annan som man inte alls litar på eller känner att man vill säga något till. För en månad träffar jag person A som jag efter ett tag får förtroende för. Jag känner att A kan jag lita på och prata med. Igår fick A sluta för att kanske hjälpa till ibland på samma ställe men med andra uppgifter KANSKE. Imorgon kommer jag ha person B istället. De som bestämmer har då bestämt att om jag behöver prata så ska jag vända mig till B. Att det enligt mig är en jävla skillnad på A och B är skit samma. Jag kommer alltså att träffa A som jag är van vid bestämmer och som jag litar på men, B är nu den som bestämmer.

Fågan är om B tillåter att jag överhuvudtaget har nåt att göra med A?

Jag kommer att ändras.

Ont gör det fortfarande... och tårarna rinner...

Lyckan var total - skräcken lurade ibörjan!

Igår fick jag för första gången köra lastbil. Från att aldrig ens rört i en lastbil tills igår då jag körde, säger bara ujujuj!
Innan hade jag tänkt mig lastbilen som ett höghus verkligen. Hur fan skulle man komma upp, jag är ju ingen lång person, runt 1.65 och problem nr 2 var ju då naturligtvis det här med reglage och allt. Som problem nr 3 var det ju nu är jag uppe men hur i hela friden är det tänkt att jag ska komma ner på ett någorlunda elegant och säkert sätt?

När jag väl fick se lastbilen märkte jag att den inte var så stor som jag trott men att det var hög i alla fall. Hur skulle jag komma upp? får ju inte krångla precis hur som helst, finns ju regler och så ska man tänka på säkerhet.

Jag kom upp.
Jag minns inte jättemycket av körningen om jag ska vara helt ärlig, detta på grund av att jag var så koncentrerad och nervös och allt sånt... När jag kört klart min första vända (två varv på halkbanan i ca 20 km/h) var jag hur lycklig som helst! jag får alltid en kick av att klara av saker som är större än mig. Den varade ända tills alla i min grupp hade kört och vi skulle ner.

Hur i helvete kommer jag ner??? Det gick ju bra att klättra upp (alla år av ridning hade gett resultat, och en skaplig teknik) då tänkte jag inte på att det var så högt. När man sen öppnar dörren och tittat ner...
Annica är höjdrädd!!! snacka om att jag sög fast i handtagen. men på nåt sätt kom jag ner. Kan bero på miott "taktiksnack" med Jörgen om att ha ryggen utåt...

Till körning nr 2 hade lastbilen krympt lite. Ända tills K visade vart vi skulle. uppför en liten, krokig vägjävel! herreguf! det var andra gången i mitt liv och han tror att jag klarar det? Bevisligen trodde han rätt. Jag klarade det men det var allt lite läskigt. Är nog en vanesak det där. Att tex. inte ha nån motorhuv som ska få plats och att man sitter framför franhjulen...


På det stora hela var det en av de topp 5 bästa dagarna i mitt liv!

Glädje och sorg

Dessa två följs ständigt åt. I livet finns motsatserna, glad - ledssen, kärlek - hat. Det ska finnas en balans. Gott - ont och så liknande. Men det finns ju även i naturen, i naturens kretslopp. Vinter - sommar, höst - vår. ebb - flod. Om hela jorden har dessa motsatser ska då människan försöka sätta sig över dessa? Finns de inte där av en anledning? Vi kan inte älska alla men vi kan inte heller hata alla. Vi kan inte alltid vara glada för hur skulle det se ut? Om man aldrig är ledsen vet man inte heller hur det är att vara glad. Om man aldrig varit olycklig så kan man inte veta när man är lycklig. Om man aldrig känt rädsla hur kan man då veta när man är trygg?


Om man aldrig har kunnat lita på nån kan man då veta vad tillit är?

Nog om detta..



Idag blir det äntligen pilla-på-lastbil-dag!

Efter ett par veckor med bara teori, ska få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt OCH förutom det ska det sitta kvar också. Ja jävlar i min lilla låda! Men nu har man alltså fått en liten morot, inte så liten heller.



eftersom en annan ibland kan vara lite överabitiös så är jag ju vaken och klar att åka 1 tim 15 min innan vi börjar och tro det eller ej men så lång tid tar det inte till Grängesberg från Ludvika. Vaknade "sent" idag också, 5.30 istället för strax innan 5.00 som vanligt. snart drar jag nog... kan ju inte bara sitta här och göra ingenting. Skulle tro att det är tillräckligt många som gör det vid den här tiden...


Men jag kan ju inte åka före 7.. vill ju ha motorvärmare.. den startar runt 7. skulle i och för sig mentalt förbereda sig på att behöva gå och sparka i snöhögarna för att hitta grisen... vit bil - vit snö är ingen bra kombination.

Ibland kan man inte hjälpa det...

Så är det nästan jämt. Man kan inte hjälpa det. Är det rätt eller fel?

Skulle jag ha låtit bli att säga något? Ofta ångrar man sig, man kanske skulle ha väntat med att säga det? eller skulle man inte sagt någonting alls någonsin? Ville han veta det här? var det bra att han fick veta det här?
Det enda sättet är ju att säga det till honom och sedan se reaktionen. Fråga om han tyckte att det var bra att han fick veta, att jag berättade det här?

Som det är nu så har jag, nästan för ofta, en näst intill euforisk känsla. För mig är det ett teckan på att jag har hittat rätt. Efter 21 år på jorden har jag hittat rätt. Jag vet vad jag vill, jag har tagit mig en bra bit på väg mot mitt mål. Det tilsammans med vetskapen om vem man är, den är oslagbar. Tro mig. Jag vet rätt bra vem jag är, jag vet absolut vad jag vill. Men jag vet också att det här kan bli tufft. För numer är jag medveten om att jag kan ställa till det för mig själv. Omedvetet men ändå. Jag kommer att få kämpa inte bara med läxor och annat som hör till utan också med mig själv. Jag ska, jag får, inte ge upp. Det finns människor som tror på mig. De finns de som har klänt mig länge och som tror på mig men det finns också de som står mig nära som inte tror på mig. Det vet jag men jag får inte låta dem trycka ner mig. För nu, NU finns det människor som inte känner mig som tror på mig. Kanske har jag fel, kanske känner de mig bättre än vad jag själv gör...

Jag ska lära mig att leva nu.

"Igår är historia. Imorgon är ett mysterium. Idag är en gåva"

Jag ska kunna se tillbaka utan att ramla ner i det bottenlösa hål som finns där. Jag ska kunna stå på kanten och titta ner utan att hoppa. Jag ska kunna se framåt och se målen, inte de gigantiska hindren. Jag ska kunna fortsätta stå stadigt på jorden.

Nu är klockan snart 6 så jag behöver bara vara tyst i 1 timme till!!!!
Jag ska vara snäll. Min bror ligger ju och sover. Men han var så söt för, det är ju min födelsedag idag, han gick upp klockan 5 när jag inte orkade ligga längre och gav mig en present :)



Med Min utbildning fick jag så mycket mer.

Läraren har rätt. Körkortet är bara en bonus.


En dag som idag...

Denna dag som är som den är och som inte borde finnas.



"you with the sad eyes"



Det borde inte vara så här men ändå är det...


Jag har sovit dåligt men det är inget nytt...
Hela dagen kändes fel men jag hade fel i en sak, det var inte bara jag som hade en dålig dag. Jag kan inte förstå hur du känner, jag kan försöka men jag kommer inte i närheten. Mina tankar går till dig, din familj och så klart även hans familj. Det ska inte få hända men ändå gör det det.


En tyst minut för honom.



Mitt Stöd för Dig

Efter ett visst påtryck...

så känner jag att jag måste väl skriva nånting. Eftersom det aödrig händer måt i mitt liv i vanliga fall så kommer jag aldrig ihåg att skriva när det händer nåt. eller så är jag lat...


Har kommit in på lastbilsutbl. i Grängesberg. Kommer att bo i Ludvika. Ska dra på stort och få parkeringsplats också. ja kävlar i mijn lilla låda!

Slip sliding away...

Ena dagen är man med sina vänner på ett välkänt ställe med den trygghet som man känner när man vet vad man kommer göra ett bra tag framöver.  Det var då... Nu är det helst plötsligt en annan värld som finns där en värld som ibland är skrämmande men som också kan vara så väldigt härlig och fri. 

Känslan av att man glider finns där hela tiden som om någon skulle smyga efter en hela tiden...  

Man ska väl inte klaga...

Men det kommer jag att göra ändå.... och jag är nog inte den enda människan som säger så. Hur många gamla hör man inte säga just den meningen, sekunden innan de sätter igång om alla sina krämpor.


Har märkt att jag irriterar mig väldigt mycket på just väldigt mycket. Det kan vara en person eller en sak, spelar ofta ingen roll vad det är så finns det alltid nåt att klaga på. Som till exempel den senaste jag blev irriterad på... min mamma. Här skaffar vi hund som hela familjen ska ta hand om. Detta fick vi lova eftersom mamma trodde att hon skulle få göra allt själv. Nu med facit i hand kan jag säga att det är precis tvärtom. Så fort som något ska göras med hunden är det jag eller pappa som får rycka ut.. spela roll att vi pratar i tel eller sitter på toa, det är ändå vi som ska komma springande när hon ropar för att gå ut med honom eller kolla vad han har i munnen så det inte är något farligt eller något som han inte får ha av annan anledning. Att hon står bredvid honom när hon ropar på oss det är inget ovanligt.  Nu senast var det en kommentar om att jag och pappa inte gör tillräcligt mycket med hunden och för hunden! Just den kommentaren har jag lite svårt att förstå. Jag har nästan inte gjort något denna sommar/höst förutom att vara med hunden. Jag ska tydligen ha vetat att det var jag och endast jag som skulle visitera hunden och leta efter åkommor gärna 3 ggr/dagligen. Börjar tröttna på det nu...


Måste också passa på att klaga på en artikel i DD (DalaDemokraten) i dagens tidning där det står om Säfsen Resort och alla deras "stordåd" bland annat står det att det är många yngre (19-22) från orten som fått jobb. Detta anser jag vara en jävla lögn rent utsagt eftersom jag pratad med flera i min egen ålder från byn som sökt in till Säfsen och fått avslag. Inte heller jag fick jobb denna säsong. Men som vanligt kommer de att höra av sig när de anställda utofrån får nog av eländet och slutar. Det jag alltså vill säga med min klagan är att Säfsen Resort inte anställer människor frän Säfsen (Fredriksberg) utan helst tar de utifrån utan famlij då de kan jobba mer (de har ingen famlij här att tänka på). Folk från Fredriksberg sparas så att det finns reserver. DÅLIGT säger jag bara Och att sen gå ut med felaktig infomation i tidningen är helt åt helvete.


Mycket negativt blev det denna gång men lite ilska är bara bra för hjärtat. :)


Ska väl slänga in en glad nyhet också...
Marina är inne på BB. Äntligen tycker vi som följt detta händelseförlopp likt svenska folket följt Idol...
Vad det blivit för sort vet jag inte i skrivandets stund men jag hoppas på en flicka... :)

http://prickiggiraff.blogg.se/


Helgens bravader

Ska väl försöka skriva lite eftersom en del påpekat för mig att det inte går så bra för mig med mitt bloggskrivande så jag ska än en gång försöka ta tag i det hela... 

 Började med en oerhört inspirerande rubrik känner jag så vi får väl se vart åt det bär iväg...

Har beslutat mig för att inte längre vara sur på Patrik och slängde i väg ett hej på msn... undrar fortfarane om jag verkligen skulle ha gjort så, för det ledde till en massa prat men sedan också en massa förvirring från min sida... jag vet inte riktigt vad han vill men men... jag kan inte läsa hans tankar så om han inte vill säga vad han vill med mig så håller jag på min strikt vänkapliga stil....

Sedan har jag naturligtvis varit och ridit vilket gjorde att jag hade träningsvärk hela helgen... men sånt får jag ta med ett leende det är ju trots allt för att få träning som jag rider och är det dessutom hoppning då kan det ju inte bli bättre... Eller nja... Lisa hade ju inte behövt ramla av...



Dagen efter alltså på lördagen tyckte mamma att hela familjen skulle åka till Hagfors för att titta om det kunde finnas nån bra tv-bänk som skulle vilja flytta till oss istället för att hon och jag skulle slå oss fram med bilen till Rättvik och gå på marknaden. 
Efter ett par timmar kom vi hem igen utan tv-bänk men med prinsesstårta som jag och broder Martin tjatade oss till mums! Det hade också blivit en släng in på Systemet som körde med gammaldags stil där man fick handla över disk... efter det en sväng in på Ica för att svänga ihop lite lördagsmys till vinet... Men inte räckde det att hadnla på Ica utan vi får iväg till mataffär nr. 2 men jag, broder och Sigge ville inte med in denna gång, vi var trötta och Sigge får ju ändå inte komma in eftersom han ju råkar vara hund. Men men när vi sitter alla tre och ser så där oemotståndligt gulliga ut i skuffen kommer det en kvinna och börjar prata med mig om Sigge och att "de är ju så söta". Det visar sig att hon också har en Golden Retriever som dessutom är köpt från samma kennel som Sigges pappa kommer ifrån! den ni!



sedan hände inte så mycket mer under helgen vad jag kan minnas...


Tidigare inlägg
RSS 2.0