annicavattrangi

Jag har känt att det har varit på väg. Jag har närmat mig ett vägskäl och nu har jag beslutat mig. Känns så grymt bra! Jag kunde ha valt att fortsätta själv och förmodligen ge upp efter ett tag eller, som det blev nu, stöd från min sambo och medlem i viktväktarna.

Jag anmälde mig till deras onlinetjänst igår kväll och hela kvällen efter det, och hela natten med för den delen, har jag oroat mig över mitt val. Gjorde jag rätt? Kan jag inte ens klara att gå ner i vikt själv? Är jag inte starkare än så? De negativa tankarna förstörde min natt, min sömn och min morgon. Jag var helt övertygad om att det här kommer gå åt helvete. Jag är beroende, av socker, av mat och av allt som är onyttigt känns det som, Så hur skulle då det här fungera? Jag måste sluta med fredagsmyset och jag får bara äta grönsaker... Eftersom natten inte blev bra som var inte morgonen heller någon hit och jag hade världens klump i magen och kände mig så fel. Kände mig gråtfärdig, misslyckad, som om jag hade misslyckats innan jag ens börjat.

Älskling undrade om jag skulle följa med när han skulle jobba så kunde jag och skruttan passa på att hälsa på pappa, för jag skulle inte vara själv när jag mådde som jag gjorde då. Jag körde och fick på så sätt annat att tänka på. Släppte av älskling vid jobbet och fortsatte till pappa. Tillsammans med honom åkte vi upp till mormor och morfar för att skjutsa honom och mormor in till byn för att han skulle få ta ur stygnen och så passade mormor på att handla lite. Var så skönt att se morfar på väg tillbaka igen, Efter ca 6 år av smärta är det över. Det var så skönt att få lite kvalitetstid med dom. När sen älskling ringde och berättade att han var klar kände jag mig så mycket gladare. Sen märkte jag också att viktväktarnas sätt var inte så illa som jag trodde. Jag behöver inte ge upp något, jag behöver bara lära mig att prioritera. Men det kommer nog bli tufft speciellt i början. Det ät tur att jag har min familj och mina vänner som stöttar mig!!!