annicavattrangi

Det är vår!! Och varje vår så får jag dille på planering och gör-det-själv-projekt. Jag som normalt kan leva i kaos (eller kunde förut) när det gällde kläder och saker lite här och där, skriver listor och planerar rensningar överallt....

Jag ska städa altanen, rensa i sovrummet, slipa och måla matbordet och mycket annat. Men eftersom jag är lat och förvirrad så kan jag börja på många olika projekt men det är sällan de blir helt klara. Det tror jag att jag kan ha fått efter min käre far. Men det är bara bra för då kan man skylla på generna :)

Idag började jag dagen med blankt papper. Tänkte lite att vi får väl se vad som händer. Jag har sedan dess börjat rensa på verandan och tvättat sängkläder. Jag är inte klar helt med nåt av de två sakerna... Jag skulle tro att sängkläderna kommer bli klara idag, men verandan. Ja det får vi allt se...

 

Jag är hopplös.

Dags för en uppdatering igen. Den här gången lyckades jag få med en bild (förra gången jag försökte gick det verkligen inte hur jag än gjorde). Jag ska också ta tillfället i akt att be om ursäkt, jag skriver nämligen från en bärbar och jag är inte riktigt sams med tangentbordet på den... Sen att jag ägt den i ett par år det hör inte till saken. Sen jag skaffade en smart telefon så har den tagit över många av datorns "sysslor" men att skriva blogg på den, nä. Där går gränsen.

Skruttan sover för närvarande men det kan ändras fort. Passade i alla fall på att packa när allt inför eftermiddagens simning. Sen försökte jag hitta och packa ner det som ska med till Fredriksberg för lite födelsedagsfirande av moster och hennes sambo. Blir att gå ut på middag. Där är mitt dilemma. Men jag har nästan löst problemet. Jag tror det, i huvudet kommer det bli bra men det brukar för det mesta ändra sig när jag ska genomföra det. Idag handlar det om kläder. Det blir för det mesta fel när jag väl ser mig i spegeln. Det är inte kläderna det är fel på. Jag menar jag skulle ju inte köpa kläder jag inte gillar. Det mig själv som jag inte gillar. Det har jag nog aldrig riktigt gjort. Gillat mig själv alltså. När jag var gravid accepterade jag mig själv eftersom jag var just gravid och det var såå mycket större än alla klädbekymmer i världen. Efter förlossningen var det lika. Jag hade fullt upp. Men nu... Nu finns det liksom inget kvar att "skylla" på. Jag är lat. Så är det bara. Så i mars började jag simma med en väninna, innan det hade jag så långsamt börja lägga om kosten och räta upp mitt liv lite. Jag köpte en träningskalender eftersom jag ville vara duktig och skriva ner allting och sedan jag började med allt det här har jag inte gått ner så mycket i vikt men förlorat 5 cm i midjan och minskat med hela 7 cm runt bröstkorgen. Det finns mer att ta av men nu känner jag att jag är på gång. När jag inte har ont i magen vilket kan komma lite då och då och jag har inte så mycket att säga till om.

Nu har min älskade kommit hem vilket är passande för jag känner mig lite social faktiskt :)

Fredag idag! Och idag kommer det att bli fullt upp. Jag ska om en liten stund byta i tvättmaskinen men tills dess tänkte jag tillbringa lite tid här i soffan hos skruttan. Sen ska jag fortsätta tvätta, baka lite matbröd och göra köttbullar. Så ska jag helst hinna städa lite och busa och mysa med lilla skruttan. Det verkar bli en heldag. Imorgon kommer mamma och pappa och vi tänkte bjuda på "pulled pork" och på söndag kommer tjejerna! Härlig helg!

 

 

 

 

 

 

Idag var det tänkt att jag skulle försöka baka lite matbröd och annat. Men eftersom kläderna börjar ta slut blev det tvättdag istället. Skruttan är fortfarande förkyld men verkar vara lite piggare. Hon har ju faktiskt varit duktig och ätit både gröt till frukost och lite lunch nu. Skönt!

 

Våren och jag själv har tagit ett steg tillbaka känns det som, men vi kommer igen båda två!

 

Under graviditeten fick jag besvär med gallstensanfall. Något som rent ut sagt skrämde skiten ur både mig och min sambo första gången det hände. Två gåner råkade jag ut för detta och både gångerna ringde vi sjukvårdupplysningen som skickade ambulans. Första gången konstaterade de att det förmodligen var ett gallstensanfall och så fick jag åka hem. Andra gången fick jag höra att det var ett problem med som man lättare kunde drabbas av när man är gravid. Fick med mig "suppar" med morfin som jag skulle ta vid första känningarna av ett anfall. Efter det var det ganska lugnt ett tag och skruttan föddes. Men efter förlossningen tog det inte lång tid innan anfallen satte igång igen och den här gången var det ofta! Jag fick också en förlossningsdepression för naturligtvis räckte det inte med all annan skit man haft.

Det jag var allra mest inställd på innan skruttan föddes var att jag ville amma, helamma. Men med alla anfall ville amningen inte komma igång och det var också svårt av andra orsaker. Eftersom jag bara hört att det är sånt som kan hända visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Skulle det gå över av sig självt eller? Men till sist blev det ohållbart. Och vi fick en relativt snabb tid till vårdcentralen. Där träffade vi en läkare som gjorde så gott han kunde, han skrev ut mera smärtstillande och skickade en remiss för ultrljud av gallblåsan. Det här måste ha varit i oktober. Och anfallen fortsatte. De kunde komma mitt i natten, på dagen, kvällen. Jag vaknade till och med av anfall några gånger. Mina smärstillande medel verkade sämre och jag mådde så dåligt till sist att min sambo ringer för att höra hur det går med min undersökning, Han får till svar att tidigast i december kan de ta emot mig för det finns ingen personal och lång kö. Lyckat! Jag grät innan men när jag fick hörq det ville jag bara ge upp. Hur skulle jag kunna vara en mamma, en bra mamma när jag ligger i sängen med ständiga krampanfall som gör att jag knappt kan andas?? Älskling fick rådet att ringa Falun för att höra om de hade någon tid och gjorde så. Passande nog när jag har ett anfall och skriker/gråter/kvider av smärta trots supparna och skruttan gråter. Det resulterade i en akuttid.

 

Nu är skruttan trött så jag får fortsätta någon annan gång...

 

Under en tid nu är det åter fåligt med inlägg men detta beror på en sjuk dotter som tar (och självklart ska ha) all min tid. Håller tummarna för att hon ska bli frisk snart för det gör riktigt ont i mammahjärtat att se henne såhär. För tillfället sover hon och jag ska börja tänka på maten och att göra i ordning att tills jag ska simma.