annicavattrangi

Så var det dags för ett tydligt exempel på ketchupeffekten! Jag har inget emot att det händer saker med jämna mellanrum. Men det blir ofta så att det inte händer någonting under en lång period och sen, som en blixt från en klar himmel, ramlar allt in i farstun. Ibland undrar man hur man ska klara av allt. Hur man ska orka ända fram. Det finns tillfällen då jag har tvivlat på mig själv en hel del. Jag är tacksam för alla vänner som har ställt upp för mig då. Sen jag började på min utbildning har jag träffat många olika människor, både de som jag kommit att älska över allt annat och de som jag allra helst skulle vilja slå en spade i huvudet på. Men nu får man inte slå människor med spadar så det skiter sig. Jag har kommit att älska mina vänner. Tiden här närmar sig ett slut och det märks dels på hur stressade en del av oss börjar bli men också på den oväntade högen arbetsuppgifter som ska lämnas in nu på en gång helst igår! Under den här tiden vet några i min närhet att jag många gånger tvivlat på mig, på min kunskap men aldrig på min vilja. Nu är jag där igen. Men det som skiljer nu är att jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill men kommer det räcka? vem kommer vilja ha mig när jag kommer ut? osäkerheten finns fortfarande där. Vad får den som anställer mig? Jag kan inte allt men vill lära mig, jag är arbetsvillig och ibland lite dumsnäll, jag kan arbete lite närsomhelst men jag är sjukt försiktig. I alla fall ibörjan. Kommer jag alltid vara det? Tänk om jag skulle bli stående och trampa på samma ställe. Vem vill ha mig då? Eller ska jag kanske lite på den som ändå har kommit att betyda så mycket för mig och tro att jag bara kommer vara försiktig ibörjan? Sen kommer jag att köra på som aldrig förr...

Är på väg in till Ludvika hade jag tänkt, tillsammans med bror för det hade vi bestämt men vad gör bror? Jo han drar iväg på fotboll. suck! När jag är här känner jag mig rastlös och när jag är i Ludvika känner jag mig rastlös. När jag sitter i lastbilen känner jag mig hemma, när jag är i stallet, på hästryggen känner jag mig hemma. där kan jag vara mig själv till 100%. där lever jag i nuet. Jag rusar inte framåt och jag fastnar inte i det förflutna.